Roddtrafiken
År 1591 fick två stadsborgare privilegier att organisera roddarlag för resenärer runt Stockholm. Från 1600-talet svarade rodderskor för kollektivtrafiken till sjöss. Det var kvinnor som ägde och rodde båtarna, ofta fattiga arbetarhustrur och änkor som fått tillstånd för denna verksamhet av sociala skäl.
Det fanns inga formella bestämmelser om att roddaryrket skulle vara förbehållet kvinnor. Stadens myndigheter fick under en lång period ta emot protester från timmermän i flottan som ansåg att de borde få rätt att bedriva roddtrafik. Först 1841 fick några timmermän tillstånd att driva vevslupar till Djurgården.
Armén organiserade slupar som transporterade flottans manskap i hamnområdet. De tog ibland olovligen andra passagerare. Denna verksamhet upphörde dock 1820 och rodderskorna fick överta ansvaret även för denna trafik.
Ursprungligen bestod roddtrafiken av passrodd vilket betydde att roddbåtarna låg vid bestämda bryggor och rodde dit kunderna ville. Verksamheten var hårt reglerad av myndigheterna vad gällde antal båtar, bryggor, taxor och tider. Det handlade inte enbart om lokaltrafik. Det fanns fastställda taxor för turer till exempelvis Arboga, Landsort och Kapellskär.
Den första reglerade linjetrafiken inrättades 1785 mellan Slottsbacken (Gustav III staty) och Slaktarehuset (Nationalmuseum).
På 1820-talet dök ett nytt inslag upp i Stockholms lokaltrafik, dels kullbåtar i form av lätta snipor, dels vevslupar, alltså snabba båtar med handdrivna skovelhjul. Dessa båtar ägdes av bättre bemedlade män i Stockholm och roddes av dalkullor. De gick endast i linjetrafik och det fanns inga myndighetsbestämmelser om tider eller priser för dessa båtar.
Omkring 1860 kom propellerångslupar. Kullbåtarna och vevsluparna slogs då snabbt ut. Även rodderskorna minskade i antal men en del av dem höll ut lite längre. Roddtrafiken var i huvudsak borta omkring 1880. Även förbättringar av gatunätet samt anläggandet av broar och spårvägar bidrog till att slå ut roddtrafiken. Sista roddtrafiken gick på Barnhusviken tills S:t Eriksbron öppnade 1906. I slutet av 1800-talet hade männen blivit dominerande som båtägare.
Rodderskorna, som ofta har kallats roddarmadammer, är ett mytomspunnet inslag i Stockholms historia. De sägs ofta ha uppträtt otrevligt mot kunderna, slagits inbördes och hetsat mot de betydligt trevligare dalkullorna. Det finns dock föga stöd för dessa myter. Däremot finns belägg för att timmermän hotade och även överföll rodderskor.
Det stämmer inte heller att dalkullorna konkurrerade ut rodderskorna. Kullorna stod för expansionen av roddtrafiken i mitten av 1800-talet medan rodderskornas transportarbete var konstant. När ångsluparna kom var det kullorna som snabbast slogs ut.
Varför uppstod då dessa seglivade myter om rodderskorna? Sannolikt därför att rodderskorna var fattiga kvinnor i fysiskt krävande arbeten i en utpräglat manlig miljö. Timmermännen och andra män i hamnen ansåg att rodderskorna trängde sig in på deras territorium. Kunderna ur de finare kretsarna (som skrev om rodderskorna) var ovana att sitta samman med kvinnor i hårt fysiskt arbete. Rodderskornas verksamhet stred uppenbart mot det borgerliga kvinnoidealet.
Läs citat av Carl Jonas Love Almqvist
Bild: Fritz von Dardel, En kullbåt (1849). Källa: Stockholms Stadsmuseum. Bilden är hämtad från Stockholmskällan (extern länk)