Hammarbyleden

Tanken på en farled söder om Södermalm hade väckts redan på 1830-talet. År 1899 lades ett nytt förslag som innebar en huvudkanal genom Svindersviken och en mindre vid Danviken.

Stadsfullmäktige fattade 1914 beslut om att bygga Hammarbyleden. Därigenom skulle en ny infartsled till Mälaren skapas, som möjliggjorde trafik med större fartyg. Dessutom skulle den långvariga konflikten mellan sjöfarts- och vägtrafiksintressena vid Slussen kunna lösas genom en ny sluss- och trafikapparat där. Slutligen skulle Hammarbyleden torrlägga stora markområden för hamn- och industriändamål när Hammarby sjö sänktes till Saltsjöns nivå.

Hammarbyleden var ett av de stora investeringsbesluten som Stockholms stad fattade i början av 1900-talet. Stora markområden förvärvades. Sprängningar för farleden gjordes vid Danvikstull och en sluss anlades vid Skanstull.  En rad nya väg- och järnvägsbroar anlades från Södermalm åt öster, söder och väster. Under anläggningstiden tömdes Hammarby sjö på vatten och botten rensades.

Efter första världskriget uppstod en viss tvekan om bygget skulle fullföljas. Dels hade Sverige drabbats av en djup ekonomis kris, dels hade staten beslutat bygga en ny och större kanal i Södertälje. Därigenom skulle en betydande del av den tilltänkta trafiken genom Hammarbyleden bortfalla. Staten kom inte heller att ge statsbidrag till anläggandet av Hammarbyleden, vilket hade varit en förutsättning för stadsfullmäktiges beslut att påbörja bygget.

Men arbetet med Hammarbyleden fullföljdes. År 1926 kunde farleden tas i bruk. Den fick dock aldrig den betydelse som stadens styrande hade hoppats. Södertälje kanal tog en stor del av trafiken in i Mälaren. Farleden var för grund för den transoceana trafiken, varför de nya hamnarna och industriområdena inte blev så attraktiva.