En mytomspunnen yrkeskår

Hamnarbetarna var tidigare en mytomspunnen grupp, kända inte minst för sitt kraftfulla språk och sina mustiga öknamn.

Arbetet var hårt och osäkert. Efterfrågan på arbete växlade, och därmed inkomsterna. Även då efterfrågan var god, blev inkomsten inte särskilt hög. Vid sidan av en fast och hårt arbetande arbetarstam sökte sig även en del dagdrivare och mindre skötsamma tillfällighetsarbetare till hamnen, vilket gav hela kåren ett dåligt rykte. Eftersom alkoholen ofta var lättillgänglig i hamnen, kom många att drabbas av spritmissbrukets förbannelse.

De enskilda hamnarbetarna hade ofta öknamn. Några exempel är Akrobaten, Akta Rocken, Bryggarn, Elefanten, Emil Plutt, Engelska John, Generalen, Kroppkakan, Peking, Ärtan och Ölands-Pelle.

Det har funnits olika namn på själva yrkeskåren. I många fall handlar det om värdemässigt neutrala beteckningar som med tiden fick en nedlåtande klang, varefter ett nytt namn togs i bruk.

Ordet ”hamnbuse” är känt sedan 1600-talet och betydde ”stark karl”. Sedan kom ordet att beteckna en tämligen misslyckad existens. Då började hamnarbetarna kallas ”sjåare” efter holländskans sjouwen, som betyder slita och släpa. Även detta blev med tiden ett skällsord.

En annan beteckning är ”koling” efter Albert Engströms figur ”Kolingen”. Engström hittade på detta namn och använde det ursprungligen som beteckning på landsvägsluffare vilket han senare överförde på hamnarbetare, först i Norrköping, sedan i Stockholm.

Kolingarna blev sedan namn på de hamnarbetare som hoppade in när en ledig plats uppstod. Skålverkare är en beteckning på en ersättare, som kunde vara en ordinarie hamnarbetare eller en tillfällig hamnarbetare.

Läs Albert Engströms historia om kolingen

Se litteraturlistan för tips på böcker inom området

Bild: Stockholms kolbärare och gårdsarbetarelag vid Olaus Olssons kolgård vid Värtan.
Fotograf: Okänd. Kommer från Transportarbetaren nr 2, 1912.