Nöden har ingen lag

Louis, den store gotlänningen, stod som luckbas på ett fartyg i Norra Hammarby. En luckbas är inte en bas i vanlig mening utan en signalman som står på däck och dirigerar kranföraren.

På den tiden det nu är fråga om var han vanligtvis en hamnarbetare med undantagsnummer som hade rätt till lindrigare jobb.

Det var vinter och det var ovanligt kallt. Men Louis hade klätt sig därefter, skinnmössa, lång brun överrock, ett par vanliga byxor, sen blåbyxor över dem och underst ordentliga långkalsonger. På händerna hade han dasslock. Han måste ju pälsa på sig för som luckbas fick man inte mycket tillfälle att röra sig och därigenom hålla värmen.

Trots alla kläder har han stått länge och frusit alldeles förfärligt och inte nog med det, plötsligt tränger det på något alldeles våldsamt. Det känns som om det bara är sekunder kvar. Långt är det till närmsta omklädningsrum, minst en halv kilometer. Han kommer inte att hinna. Därför står han nu på kajen och sliter i kläderna.

”Ja´måste pisse, men ja´ får inte ut den. Ja´ vände kalsongerna bak och fram i morse. Ja´ har försökt riva sönder dom men ja´ kan inte. Snälla Nisse du måste hjälpa mig, du har ju starka nypor.” Cykel Nisse står framför Louis och visst har han starka nypor, vilket han gärna demonstrerar när man tar honom i hand. Och visst är han snäll och visst vill han hjälpa kamraten men uppdraget är minst sagt lite delikat.

”Du får en krona om du hjälper mig.” Visst, Nisse hjälper gärna kamraterna även för tioöringar. Nisse gnuggar händerna, lägger huvet på sned och tittar upp under den obefintliga luggen. Det träffas en snabb uppgörelse om en och femtio för åtminstone den ena parten befinner sig i akut tidsnöd.

Så sliter då Nisse med sina kraftiga nypor sönder Louis kalsonger och kastar sig i sista stund åt sidan.

/berättad av Bengt Örsell