En kulturupplevelse

Kalle Skräddarn hade en gång i tiden varit en duktig skräddare och hade som sådan bland annat haft anställning i Köpenhamn.

I hamnen var han också duktig att jobba, sparade sig aldrig. Men han var världens slarver. Hans glasögon var ofta trasiga och låg och skräpade lite överallt på borden i rastlokalerna. En gång när han inte hittade sina strumpor hemma kom han ner till kajen med en konsumkasse om vardera foten. Hade det varit sommar hade det nog gått bra utan. Vid ett annat tillfälle när högerskon var försvunnen dök han upp med två vänsterskor. Oftast ägde han inte arbetshandskar utan tog i med bara händer. Kardorna såg ut därefter. Människan ska tåla allt, sa han.

Vid hans begravning fick vi som hade närvarat efter ceremonin en kram av den rödhåriga kvinnliga prästen som var sjuttio år men såg ut som femtio. Hon var säkert en präst som skulle ha varit i Kalles smak för när jag vid kramen tryckte till lite extra sa hon, ”Akta dig, jag kan bli farlig!”

Kalle hade varit gift. Han hade tre barn och så här berättade Kalles yngste son om sin pappa när vi stod samlade en stund efter begravningen:

Kalle hade tidigare under dagen jobbat på en Llyodare i Frihamnen vilket innebar att man bland annat lossat en del sprit. En flaska gul Chartreuse hade av någon anledning fallit ur sin kartong. Flaskan hamnade händelsevis i Kalles hand och då han inte visste var den hörde hemma tyckte han det var säkrast att han tog hand om den för slutförvaringen.

Innan han gick hem för dagen hade han smakat av en del av innehållet. Han stoppade flaskan i innerfickan men kapsylen hade konstigt nog försvunnit, men det skulle nog inte utgöra något problem, tyckte Kalle. Nu hade han hela eftermiddagen på sig för något mer jobb skulle det inte bli. Gul Charteuse var en kultiverad dryck och vår hjälte kände sig öppen för en kulturupplevelse.

Det var därför han lite senare på eftermiddagen står framför en stor tavla på Nationalmuseum, förmodligen en tavla av en stor mästare. Vid hans sida står en okänd dam. ”Undras vem som har målat den här dyrgripen? Det står visst längst ner.” Kalle måste böja sig långt ner för att läsa. Då säger det plupp och en rejäl klunk lämnar den kapsyllösa flaskan i innerfickan och träffar världens ”dyraste” tavla. Kalle får bråttom att torka av tavlan med kavajärmen. Det här kan bli en dyr historia!

”Omistlig konstskatt till spillo på grund av en tölp till hamnarbetare” läser han redan på löpsedlarna. Så tittar han förskräckt på damen som står vid sidan om. Hon småler. Skrattar hon inte rentav. Ser trevlig ut. Kalle inleder ett samtal och hur det sen går får vi inte reda på, men Skräddarn var ju charmör. Så varför inte. Kanske fick han sällskap.

/berättad av Bengt Örsell