Medeltiden

Hansan hade en stor betydelse för att Stockholm så snabbt växte fram till rikets ledande stad. Birger Jarl slöt en handelstraktat med Lübeck cirka 1250 och med Hamburg 1261. Avtalen innebar att tyska affärsmän kunde verka i Stockholm på gynnsamma villkor (bland annat tullfrihet) mot att de följde svensk lag. Tyskar kom att spela en viktig roll framför allt inom den långväga handeln och de förnämare hantverken.

Både Hansan och den svenska kronan hade intresse av att samla handeln till en plats. Hansans köpmän behövde inte resa runt för att göra affärer och kronan kunde lättare kontrollera och beskatta handeln om den bedrevs på en plats. I Magnus Erikssons stadslag från cirka 1350 stadgas om det bottniska handelstvånget, alltså att all export från svenska (och finska) hamnar norr om Stockholm – Åbo ska gå över Stockholm.

Det som exporterades över Stockholm var bland annat järn, koppar, pälsverk, hudar, smör samt torkad och saltad fisk. Den enda exportvaran som förädlades i Stockholm var sälspäck som kokades till tran vid själabodarna på Stadsgården (omtalade 1305). Lübeck var länge viktigaste mottagare av exporten. Från 1400-talet blev även Danzig en viktig exportmarknad.

Den för folkhushållet viktigaste importvaran var salt från Lüneburg. Andra importvaror var bland annat kläde och andra textiler, lervaror, kryddor samt öl och vin.

Utrikeshandeln koncentrerades till Kogghamn som låg vid Stadsholmens sydöstra strand. Norrut låg Allmänningsbron som var den inhemska sjöfartens Saltsjöhamn. Genom utfyllnader, som var särskilt omfattande på 1300-talet, försköts strandlinjen österut. Därigenom skapades en stor öppen plats, Fiskestrand, vid Köpmangatans förlängning. Dit fördes varor från skärgården, Norrland och Finland.

Konsumtionen av fisk utgjorde ett mycket viktigt inslag i kosten under medeltiden eftersom den katolska kyrkan föreskrev 180 fastedagar om året då kött inte fick ätas. Fiskarna bodde huvudsakligen kring Fiskestrand. Fiskarna i Stockholm hade rätt att fiska i ”saltom och färskom sjö” omkring staden. Fisket i strömmarna norr och söder om Stadsholmen var ursprungligen reserverat för kronan men stadens fiskare fick 1529 rätt att fiska vid Söderström. Stockholmsfiskarna deltog även i de säsongsvisa fiskekampanjerna vid Huvudskär och Svenska högarna i ytterskärgården.

På Mälarsidan låg Kornhamn längst söderut. Där lossades järn och koppar från Bergslagen, liksom spannmål och andra förnödenheter från Mälarområdet. Norrut, vid den mindre men bättre skyddade Munkhamn, lade Mälarbönder med mindre båtar till, varefter de sålde sin last med till exempel grönsaker och kött på Munkbrotorget.

Vid Järntorget låg stadens våghus där alla exportvaror vägdes innan de fördes till Kogghamn. Vid alla landningsplatser för stadens förbrukningsvaror fanns vedmått med rymden en famn och lådformade mått för att mäta hö (i volymmåttet parm).

Under 1200-talets andra hälft anlades träbryggor för fartygen, både mot Saltsjön och mot Mälaren. En bit ut från land runt hela Stadsholmen uppfördes i början av 1400-talet en skyddande spärr av pålar nedstuckna i sjöbotten (pålkransar). Vid varje hamn fanns öppningar som nattetid låstes med bommar. Pålkransarna fungerade som skydd för hamnen och möjliggjorde kontroll av all sjöfart. Stadens bomvakter ansvarade för bomhålens öppning och stängning.

Bland stadens ämbetsmän fanns också hamnfogdar som upprätthöll ordningen i hamnen. På 1400-talet organiserades dragarlag i Stockholm av skilda slag. Från denna tid är även vräkare och mätare omnämnda. De kontrollerade, vägde och mätte exempelvis järn, ved, bräder och lin.

Myndigheterna utfärdade vid åtskilliga tillfällen förbud mot olaga tippning för att behålla ett tillräckligt vattendjup vid fartygens tilläggsplatser. Hamnplanerna användes för mellanlagring, kontroll och förtullning av varor innan de fördes vidare till lagerlokaler och salutorg. I land låg också kokhus för fartygens besättningar eftersom det inte fick eldas ombord i hamnen. Detta förbud varade till 1840-talet.

På 1400-talet blev Söderström den normala genomfartsleden där farkoster varpades uppför strömmen. Utländska fartyg hade inte rätt att segla in i Mälaren.